Smart och Socialt Fimpande kan göras bättre

I tidskriften The Lancet kunde vi i början av månaden läsa om ett smart grepp när det gäller antirökaktiviteter i skolsammanhang. Dagens Nyheter rapporterade den 11 maj om resultaten under rubriken Skolkamrater sprider bäst anti-rökbudskap. Även Washington Post sprider resultaten till en bredare krets. Ja, det hela är ju en nyhet för dom som inte fattat att (skol)kamrater sedan länge själva uppmuntrat varandra till rökning, med viss hjälp från annan form av marknadsföring som smiter förbi förbuden mot traditionella annonser. Enligt DN säger Mathias Jansson, som arbetar med tobaksprevention på svenska Folkhälsoinstitutet, så här om metoden och dess resultat:

"Jag tycker att det spontant låter intressant"

För egen del håller jag med, fast jag menar att det hela utifrån grundidén kan göras mycket bättre. Originalartikeln heter "An informal school-based peer-led intervention for smoking prevention in adolescence (ASSIST): a cluster randomised trial", The Lancet 2008; 371:1595-1602, DOI:10.1016/S0140-6736(08)60692-3. Sammanfattningen är helt öppen, men hela texten som html och pdf (kräver registrering/prenumeration). Det går också att lyssna på en dryg 10 minuters kärnfull sammanfattning i The Lancet 03 May 2008 som podcast.

Kort och gått handlar metoden ASSIST om att rekrytera, träna och stödja "influentual students" i att påverka kamraterna så att de inte börjar/fortsätter röka. Forskarna menar att resultaten var goda och fungerade bättre än i jämförelsegrupper (där skolor enbart genomförde sina normala antiröknings-aktiviteter). Inom parantes är ASSIST-metodens effektivitet oklar, eftersom de ökade kostnaderna inte ställs i relation till förbättringseffekterna. Likväl finns det några synnerligen intressanta aspekter att ta upp i ett marknadsförinigsperspektiv.

En lite deprimerande sak, i ett vetenskapligt perspektiv, är att projektet inleddes 2001. I maj 2004 gjordes den avslutande 2-årsmätningen av de långsiktiga effekterna. Men i källförteckningen kan jag se att studien åtminstone fått vetenskaplig spridning redan 2005. Man kan ju andra varför experimentet poppar upp nu igen, om än för en bredare publik. På ett mer generellt plan illustrerar detta hur långsam vetenskapen är, vilket orsakar problem när världen och ungdomarnas beteende förändrar sig otroligt snabbt. Det är bland annat av den anledningen som jag tillfälligt valt att koppla loss mig från akademierna. Marknadens praktiker testar snabbt nya saker, tex Lunarstorm, Facebook och in-game-advertising, för att se vad som fungerar. Först efteråt följer forskarna och studerar/dokumenterar det hela mer vetenskapligt.

Den andra saken som slår mig är att bland källförteckningens 40 referenser finns det ingen som hänvisar till marknadsföringslitteratur. Ett möjligt undantag är Rogers(1983) klassiker "Diffusion of innovation" (se även Wikipedia-artikeln), vilken om än värdefull anses vara relativt daterad för taktiskt agerande. Författarna har dock utgått från Rogers gamla teorier. För egen del är jag övertygad om att både resultaten och tillvägagångssätten hade varit mer intressanta om hela projektet baserats på relevant och uppdaterad teori om postmodern konsumtion, som exempelvis beskrivs och kritiseras i ett populärt format av Juliet Schor. Hon beskriver ingående, och kritiskt, hur marknadsförare arbetar med barn för att få till önskade förändringar i såväl attityder som beteenden. De berättelserna är långt mer intressantare och inspirerande än de skrap på ytan som de engelska ASSIST-forskarna levererar. Varumärkesgurun Martin Lindstrom är inne på samma spår i sin bok Brand Child, även om hans redogörelse i princip saknar etiska resonemang. Den större, post-Rogersianska, diskursen kring spridningsteorier är högaktuell. Se exempelvis lite funderingar kring boken, begreppet och fenomenet "Tipping Point". Med andra ord så verkar (jag är otroligt dåligt påläst här) tobakspreventiv forskning inte (heller) bry sig om postmodern marknadsföring.

För det tredje så finns det i ASSIST-forskarnas ett lite schizofrent inslag om skolan som fält för bildning och tobaksprevention. De skriver bland annat att resultatet blev lyckat därför att:

"Asking students rather than school staff to name influential students seemed to aid the credibility of the peer supporters with their peer group"..."it was not teacher-led"..."exploit informal channels of information exchange and peer influence outside the classroom".

Skolan användes alltså mest för att hitta elever som kunde påverka andra. I övrigt var själva poängen att skolan inte skulle utbilda eleverna i att man inte ska röka. Med andra ord ville man lära skolelever, fast utanför skolan. Intressant med tanke på skolans uppdrag, och att skolan i vissa länder/regioner har krav på att undervisa i tobaksproblematiken...

Till sist, för att inte listan skall bli för lång, så tror jag att det där med varumärken ignorerades. Som jag brukar exemplifiera med på mina gig så såg Jamie Oliver till att hans "influentials", blev varumärkta. De fick en lapp med texten "veggie eater" (eller liknande, har glömt exakt). Vidare såg han till att deras beteendeförändring (började äta grönsaker) höjde deras sociala status. I ASSIST-programmet var ersättningen ett diplom (hur cool är det?) och presentkort (om de lämnade in en dagbok). Det fanns helt enkelt ingen varumärkesstrategi som stödde de inblandades individuella och sociala utveckling. Något som finns i varenda kläd-, godis-, musik- ja till och med tobaks-varumärke.

Jag tror, fel - är övertygad om, att skall man ge sig in i elden så måste man leka med marknadförarnas flammande repertoar. Genom att utnyttja lite mer än dom socialpsykologiska och epidemologiska teorierna borde vi kunna göra ASSIST lite bättre. Vi kan börja med namnet. ASSIST låter inte så cool. Sen approprierar vi in nåt uppskattat och etablerat varumärke och kopplar oss till det (ingredient branding). Det är i alla fall en bättre början.

Skolor som försiktigt anammar barnens spelverklighet [uppdaterad]

En av mina, knappast unika, tankar är att skolan måste integrera mer av barnens uppkopplade verklighet utanför skolan. I stället för att bara tvinga på dom verk som skolpersonalens växte upp med, typ Astrid Lindgrens böcker och Legos bitar av plast. Inte för att det är fel på någon av dom exemplen. Men dom är liksom griffeltavlan, kottar och tändstickor inte speciellt samtida. Det här är en otroligt viktig fråga som bland andra Carina Fast för fram i sin avhandling. Notera att det handlar om barn från 3-4-5-årsåldern och uppåt.

Länge har jag letat exempel där utvecklare av dataspel/sajter från icke-läromedelsförlag etc specialanpassar sina produkter för (framsynta) skolors behov. Hittills har jag inte hittat speciellt mycket, DEN (Discovery Educator Network) är ett av dom få undantagen. BBC Learning verkar också ha en del spännande på gång, men då är det med ngn slags icke kommersiell ideologi bakom, jämför UR i Sverige och SR:s Barnwebben. I det senare fallet är det för mig oklart hur dom faktiskt packar, och säljer, grejorna till skolan.

Bland dom människor som inspirerar mig mest finns den USA-baserade läraren/IT-pedagogen Bob Sprankle. För ett par veckor samtalade han och några kollegor kring hur dom använder och reflekterar över kommersiella onlinetjänster. Lyssna på den otroligt lärorika timmen i Bit by Bit #63 som innehåller massor av succeartade erfarenheter och en intressanta reflektioner kring annonser och den eventuella risken med att skapa behov av produkterna i fråga.

Dom tar upp tjänster som WebKinz (Ganz), Club Penguin (Disney), Whyville (*kommersiella sponsorer), Panwapa (*Sesame workshop), Beanie Babies (Ty), Build a bear (privat?), Woogi World (*stiftelse), Imbee (*Industrious Kid) och några fler. De markerade med * ger mer eller mindre tydligt information "for teachers". Alla har en sektion "for parents". Dom flesta erbjuder internationella versioner, men inte på svenska.

I ett svenskt sammanhang är Stardoll (privat) anmärkningsvärt. Vardagsmat för framförallt svenska flickor (och deras mammor) från typ 5 år och uppåt. Företagets bakgrund är Skandinavisk och VD:n är svenskt. Nyligen passerade dom 15 miljoner användare i sjutton olika länder. [Uppdatering 2008-04-08: Spineworld, med svensk bas men på engelska, är under lansering, målgrupp 10-14 år.]

Är det någon lärare som i Svergie använt sig av Stardoll, eller liknande onlinespel, i skolan?

(nåt är fel i kommentarssystemet, så om det kraschar går det bra att mejla richard.gatarski@skolmarknad.info)

Plattformar för lärande, gratis?

Jag fick precis en fråga från Joakim Vollert om jag kände till några gratis kommunikationsplattformar för lärande. Han bollade in Edmondo.com och undrade om jag har pejl på några fler. I ärlighetens namn måste jag tyvärr säga att jag inte har haft tid att analysera området, även om jag borde. (Kommunikationsplattformar renodlat för lärare, som Lektion.se, är en helt annan sak).

Traditionellt har ju "lärplattformar", på engelska Learning Managment Systems (LMS) eller Course Management Systems (CMS), funnits ett bra tag. I svenska Wikipedia beskrivs dom som "virtuella klassrum". Edu Tools listar och jämför ett 20-tal sådana verktyg. Intressant nog spänner utbudet från system utvecklade för skolmiljöer, tex Blackboard och PingPong (svenskt, inte på listan) och Content Management Systems (CMS, ja det är akronymförvirrande) som används i skolsammanhang, tex JoomlaLMS och PBwiki. Några är baserade på open source, andra är sådana man betalar för genom installations- och licensavgifter. Jag är inte ensam om känslan av att open source-lösningarna leder utvecklingen i termer av funktionalitet och estetik, men kanske inte när det gäller säkerhet och kontinuitet. Men bakom Jonas fråga tycker jag mig se två andra viktiga aspekter. Dels det där med gratis, dels vad "kommunikationsplattform" innebär.

Gratisheten är tämligen komplicerad, i slutänden måste det finnas någon som betalar. En syn på saken levereras av Chris Andersom (mest känd för "The Long Tail") som är hyperaktuell med sin kommande bok Free, se även hans välviralade artikel i Wired den 25 februari. Även om Edmono avser att leverera "free online tools for the education community", så anar jag att annonsfinansiering lurar i vassen.

När det gäller den andra aspekten så kanske jag drar funderingen längre än vad Joakim avsåg. Men mitt intryck är att många ledande lärare hellre ser plattform som ett sätt att hålla ihop en mängd mer eller mindre öppna/gratis (kommunikations)verktyg som blogghotell, wikisystem, fotogallerier, videodelning, med mera. Det finns ju aktörer som Edublogs, vilka tagit open source-bloggverktyget Wordpress och stylat om det för utbildare. På köpet kommer "the largest education community on the internet". Och jag undrar om det inte är här som Edmondo vill in och leka, fast kanske med en bredare uppsättning verktyg. För grundaren skrev i sin blogg "I just felt Wordpress didn't give us enough in terms of flexibility. Drupal is the grand daddy of flexibility". Drupal är ytterligare ett open source content management system som kan långt mycket mer än bloggskapande.

[Uppdatering 18:00] På hemvägen började jag lyssna på Bit by Bit: 63 som illustrerar det sagda, och där det dessutom förs en mycket intressant diskussion om just dom kommersiella inslagen. Mycket handlar om WebKinz, som jag inte tror är så stort hos svenska barn. Men ni kan ju jämföra med Stardoll som förmodligen majoriteten av ungar här runt 10-årsåldern har totalpejl på.

Så vad jag ser, även om det inte utvecklas så mycket i Sverige, är en tendens hos pedagoger att vilja använda det allra modernaste och roligaste som finns att tillgå i webb 2.0. De själva och andra mer eller mindre entreprenöriella/ideella aktörer utvecklar tillsammans det dom själva vill använda. Plattformar byggda av traditionella systemutvecklingsföretag verkar inte så poppis bland användarna. Samtidigt går det att komma igång helt gratis mot att det redan nu eller senare dyker upp lite annonser. Eller så kan man betala en liten avgift för att slippa dom kommersiella budskapen. Alltså ytterligare en vinkling på mötet mellan marknaden och skolan, där det förra handlar om värdeskapande med kommersiella inslag.

Är det fler som ser det så, eller tvärtom?

Stickan loggade ut den 20 februari

Mina vänner. Vissa händelser är otroligt spännande. Som den dagen i slutet på 1980-talet när Stig G Johansson föreslog att jag skulle ta över föreläsningarna på hans kurs i Marknadskommunikation, 5p (Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet). Han tyckte att jag varit så frågvis när jag själv läste kursen - "så jag borde ta över". För egen del var jag osäker på såväl min kunskap som pedagogiska läggning. Stickan sa bara "det blir bra". Samma sak fick jag höra när Stickan opponerade på mitt avhandlingsförslag. "Det där ser bra ut". En lätt variation, "det var bra", hördes från hans djupa stämma när jag disputerade 2001.

Andra händelser är sanslöst omstörtande. Som telefonsamtalet från Anders Lundkvist den 21 februari. Knappt två veckor har gått. Han sa, "jag fattar inte det här". Och så fortsatte han med att läsa högt ur ett mejl från Växjö universitet. "Jag måste tyvärr informera er om att vår käre medarbetare Stig Johansson avled igår". Å där sitter man och fattar naturligtvis ingenting. Stickan hade loggat ut för gott. Bara så där. Tack och lov utan krämpor. Hemma i famnen på sin kära hustru.

Fortfarande förstår jag egenligen inte. Det tar tid. Allt sedan beskedet hör jag ständigt Stickans "Ha, ha" glatt mullrande i min själ. Ni som träffat Stickan vet vad jag menar. Han var så jämra positiv och stödjande. Åh vad jag önskar att han hade haft mer tid att lära mig mer av just dom egenskaperna. Stickan hade så otroligt mycket att lära andra, inklusive hur man lär sig själv. Läs - genom att undervisa andra. Alltså var han smart också.

Jag skulle kunna hålla på hela dagen och skriva om alla Stickans fina egenskaper. Det är ju brukligt att påpeka hur fin och god en nyligen avliden medmänniska var. Själv är jag ofta rätt anti, så jag borde kanske skriva lite om hans dåliga sidor. Det är lätt. Han var en usel administratör. Det gick inte att läsa dom böcker han läst. Han "läste" nämligen genom att färglägga varenda mening med olika märkpennor. Det var det negativa det. För en annan positiv sak var att han verkade komma ihåg allt som han läst och hört. Och var han tagit del av det. Där ligger jag sannerligen i lä...

Sitter nu när jag skriver detta på tåget på väg till Åkers kyrka där Stickan begravs i morgon. Googlar på "Stig G Johansson". Första träffen är Studieguide till Marketing Management av Philip Kotler. En gärning av den pedagogiska marknadsföraren Stickan. ("Stickan" är inte lika kul att googla på).

Min vän, du hann bli 67 år. Kilade vidare alldeles för tidigt. Men du levde hela resan. Väntade inte på något "sen skall jag". Tänk att jag fick vara med en bit. Både metafysiskt och fysiskt. Va kul vi har haft. Vilka härliga minnen du trots allt lämnar kvar. Jag kommer sakna allt. Tack för alla vänner jag fått genom dig. Välfärd(at).

Lycka till i ditt nya paradigm. Nu får vi klara oss utan dig. Tufft. Men det blir bra.

[Uppdatering 2008-03-04] Lyssna gärna på vårt Taq Stickan i podcasten QritiQ.

Klass 9A, Medierna och Idéerna

Jante, jante och jante. Varför skall det vara så himla svårt att visa på möjligheterna i något som andra gör som kan bli riktigt bra? Den 12 februari börjar SvT sända "dokumentärserien" Klass 9A som utvecklats efter en idé av Thomas Axelsson på Strix Television AB. Dom senare har utvecklat en serie TV-format och producerat program som Farmen, Humorlabbet, Förkväll, Efterlyst, Insider, Grannfejden, Design: Simon och Tomas samt Expedition Robinson. Lustigt nog finns det inte ett ord om Klass 9A på Strixs webbplats.

Mitt intryck är att Dagens Nyheters redaktion faktiskt verkar ha en vilja av att lyfta fram bra saker som sker i och runt den svenska Skolan. Alltså sätter de rubriken "Bästa lärarna lyfter sämsta klassen" när de skriver om den nya SvT-satsningen. På motsvarande sätt, fast tvärtom, väljer facket den negativa sidan när Skolvärlden rubricerar sin artikel som "Lågpresterande TV-elever bättre än påstått". Samma vinkel kör Sydsvenskan i "Redan duktiga elever ska 'räddas' på TV".

Fredrik Svensson bloggar om det här och lyfter fram TV:s insikter kring dramaturgi. Han skriver bland annat:

"Min huvudpoäng var då att detta kommer påverka läranderesultatet i i skolan framöver och därför bör man i skolan lära sig av dramaturgerna från exempelvis Strix, Baluba, Jarowskij etc."

Dessutom skriver Fredrik ingående om hur de på Rektorsakademien varit med i diskussionerna med Strix och SvT kring idéns utveckling. Även om han tycker det är trist att det inte gick åt Rektorsakademiens håll (med modernare pedagogik), så haussar han satsningen och ser fram emot den ökade exponeringen av bra skolutveckling.

Och här kommer det där med idéerna in. Jag kritiserar ibland Fredrik Härén (som jag djupt beundrar) för hans idé om att kreativitet är viktigare än kunskap (se filmen om ni inte sett den). Själv tycker jag att handling är viktigare än kreativitet och idéer. De senare är ganska värdelösa om man inte gör nåt av dom. Som nu Strix och SvT gjort. Samtidigt som deras projekt gick från idé till handling under 2006 satt jag själv i några möten med ledningen för ett annat TV-produktionsbolag med samma idé (nåja, lite bättre :-) utan att det blev något. Inte så värdefullt, även om jag lärde mig en del av det hela och förhoppningsvis sådde några frön på vägen.

Låt oss titta på serien och se vad vi kan lära oss. Jag tror det blir en fantastisk positiv inblick i den svenska skolan. Jag hoppas att Strix kan utveckla formatet och sälja den på världsmarknaden. Jag vill att det blir en framtida svensk exportsuccé. Jag ser fram emot att massor av svenska högstadieelever vill ha dom bra grejorna som dom ser att eleverna i Klass 9A fått vara med om.

MATTEKOMPETENSEN EXPLODERAR I ÄLVJSÖ

Glaset är nästan helfullt, inte halvtomt! Och jag försöker fylla på med lite insikter i marknadsföring i stället för pedagogik. Idag publicerar Svenska Dagbladet under rubriken "Lärares matematikkompetens minskar" ett debattinlägg signerat Astrid Pettersson, Professor i pedagogik med inriktning mot utvärdering och matematikämnets didaktik, Stockholms universitet

Tidigare har jag här, och i föreläsnings/undervisningssammanhang, delvis lastat lärarfacken för den negativa bilden av den svenska skolan. Det blir lätt så när dom hela tiden tutar ut larmrapporter om verksamhetens och lärarnas situation. Nu verkar pedagogikprofessorn gå i samma fälla. När man skickar iväg en debattartikel till dom stora drakarna är det vanligen så att dom sätter rubriken och förbehåller sig att korta ner materialet. Alltså hjälper det föga om Pettersson hade en annan, positivare rubrik som tex "I dagarna stärks den svenska mattelusten", eller "Tretusen lärare fyllda av matematikentusiasm".

Kan man inte pressdebattens spelregler och taktik finns det alltid hjälp att få (köpa) från duktiga och professionella PR-konsulter. Vill man inte det så kan man försöka tänka på vad det är man vill ha sagt. Nu verkar det så som att Pettersson ville säga minskad kompetens. Men vad jag med egna sinnen märkt, direkt på plats i Matematikbiennalen 2008 i Älvsjö, är en otrolig kraftsatsning som helt enkelt inte kan betyda annat än ÖKAD KOMPETENS. Nu skall jag dit igen för att suga i mig av alla godbitar som bjuds.

Nyheterna på TV4 (Stockholm) hade ett fint inslag om webbmatte.se i går morse. I övrigt läste jag i förmiddags igenom Metro, Stockholm City, SvD och DN som inte hade ett ord, förutom de från Pettersson, om biennalen. Synd, men kanske i morgon?

ILlateralt Lärarlyft?

Den rätt namnkunnige kreativitetsgurun Edward de Bono är av många känd för hans sex hattar. Men har du hört talas om hans idé lateralt tänkande? Jag råkar känna till den lite grann, eftersom kreativitet är ett ämne som marknadsförare lägger stor vikt vid. Sen är det en annan sak att jag träffat de Bono som hastigast, framförallt hans förtjusande fru.

Nåväl, de Bono förklarar själv lateralt tänkande som (dom två sista något förkortade här):

1. du kan inte gräva ett hål på ett nytt ställe genom att gräva djupare i ett gammalt hål
2. lateralt tänkande är för att byta koncept och uppfattningar
3. hjärnan som ett självorganiserande system formar asymetriska mönster. I sådana system finns det ett matematiskt behov av förflyttning mellan mönster. Verktygen och processerna för lateralt tänkande är gjorda för att åstadkomma sådan laterala rörelser.
4. i varje självorganiserande system [som hjärnan] finns ett behov att byta från ett lokalt optimum till ett mer globalt optimum.

Inspirerad av de Bono är en av mina grundidéer att köra lite lateralt genom att tänka marknadsföring i skolsammanhang. Typ, i stället för att lära sig mer om "Läs och skrivutveckling F-6" (gammalt hål/samma mönster) så kanske det vore en bra idé att en lärare i stället läser "Introduktionskurs i konsumentbeteende" (nytt hål/annat mönster).

I bästa fall har få lärare och skolledare missat Lärarlyftet. Det vill säga att Regeringen satsar 2900000000 kronor på att ge 30000 lärare fortbildning vid  universitet och högskolor. Det är ju fint, givet att dessa utbildningar är bra. Något som flitigt diskuterats i både gamla och nya medier på senaste tid. Fast det är ju alltid bra att sysselsättningen hålls uppe hos lärarutbildarna. Hela grejen presenteras som Lärarfortbildning hos Skolverket.

Redan när jag första gången hörde talas om det här "lyftet" så kände jag att här beordrar regeringen ett ännu djupare hål. Dels eftersom "fokus ska framför allt ligga på lärarnas ämnesteoretiska och ämnesdidaktiska kompetens". Dels eftersom lyftet skall erbjudas av dom som redan utbildar lärare. Därmed lär dom förra lära ut det dom redan lär ut.

Med reservation för att jag inte källkollat, så skriver Hogskolan.net att "nästan hälften av de totalt 3.300 kursplatser som Skolverket köpt kommer att starta till våren". Och det kan man ju tycka är en liten miss. Synd att köpa grejor som inte går åt. Orsaken kan ju vara så att potentiella kunskapstörstande lärare inte visste vilka kurser dom kan gå. I så fall är det frågan om en kommunikationsmiss. Ganska troligt är annars att det finns fler som vill än som kan. Man måste ju hitta ersättningslärare för dom som tar en kurs.

Men, det kan också vara så att utbudet inte rimmar med behovet och intresset hos lärarna och deras skolledare. Och i så fall är det ett allvarligt misstag i Läralyftets marknadsföring. För alla marknadsförare vet hur viktigt det är att utgå ifrån marknadens behov. Martin Sundqvist, projektledare för lärarlyftet i Karlstad, citeras av Hogskolan.net:

"En lärdom vi har dragit är att inte bara lyssna på vad Skolverket föreslår utan lika mycket på skolhuvudmännens önskemål"

Hoppsan. Men det handlar ju bara om 2900000000 kronor och 30000 lärare. Fast, i rättvisans namn så har dom ju till 2010 på sig att förbruka degen.

Jag vet inte vad lärarna och deras skolledare frågar efter. Men i utbudet från landets högskolor och universitet är tydligen läs-, skriv och språkutveckling samt "Kreativ matematik" populärt. När jag skummar igenom Kurser VT 2008 hittar jag bara traditionella ämnen. Inget under rubriken Marknadsföring, Ledarskap, Internet, E-learning, Runescape på Tyska, eller MySpace i musiken. Man kan ju undra vad det beror på. Inget som skolan vill ha, eller inget som högskolorna (kan) lära ut?

En sista sak som gör mig djupt bedrövad är hur Skolverket tar till vara på möjligheten till en kreativ konversation kring lyftet. På Lärarfortbildningens webbplats finns ett forum där dom gärna vill "få dina idéer och tankar om hur innehållet och formerna kan se ut". Det liknar över huvud taget inte något annat (post)modernt Internetabaserat forum som jag sett. I stället ser det ut som något dom hittat på/kodat själva. Jag försökte läsa lite vad som dryftades, men gav upp eftersom det var så krångligt. Mellan den 16 april 2007 och idag räknar jag till 94 "inlägg". En vanligare forumterm är "trådar" som brukar kategoriseras i "ämnen" för att underlätta kunskapandet. Jag tänkte också söka efter inlägg som pratar "marknadsföring" eller "ledarskap". Men det går inte att söka i "forumet". Uppenbarligen vet inte Skolverket hur dom nya forumgrejorna funkar. Dom kunde väl frågat nån 15-årig expert (eller mig :-)

p.s. Det lätt sökbara forumet på Lektion.se (en fantastisk webbplats med 128000 medlemmar, majoriteten lärare) hade bara fyra träffar på "Lärarlyftet"). d.s.

Marknadsförare versus pedagoger

Jag brukar säga att marknadsförare är bättre lärare än skolans pedagoger. Baxna om ni vill, det tar en stund att förklara och utveckla ordentligt, men hinner inte det här och nu. Hur som, jag kom att tänka på det idag när jag såg den här annonsen på sidan 12 i dagens City Stockholmsupplagan.

Kolla rubriken: "Vill du vara med och lära Stockholms annonsörer att köpa riktig lokal TV-reklam"? Se där, marknadsförare har ofta(st) precis samma uppgift som skolans pedagoger. Det vill säga att lära andra något viktigt (tycker den som lär ut). Ibland handlar det om matte, ibland handlar det om annonsutrymme.

Hur kommer det sig att dina elever lärt sig allt dom lärt sig utanför skolan? Vilka verktyg använder marknadsförarna för att lära sina elever, förlåt, målgrupper "rätt saker"? Vilka verktyg använder pedagogerna?

Om du orkar får du gärna titta på min Key Note-föreläsning på internationell en E-learning konferens för några veckor sedan. Där är det mer bakgrund och kringliggande tankar. Och framförallt...en radikalare slutsats.

Skönhet och kreativ marknadsföring

Reklamfolk brukar ibland säga att dom inte skapar begär, utan förstärker och lyfter fram behov som redan finns. Att analysera trender, behov, förändring och göra nåt kreativt av det är sådant som skickliga marknadsförare är experter på. Och jag kommer bli riktigt glad när (utbildnings)politiker, konsumentrådgivare och skolfolk börjar komma i närheten av reklamarnas insikter, verktyg och förmåga att göra kreativa saker. Ett synnerligen aktuellt exempel kan illustrera vad jag är ute efter.

I marknadsföringskretsar cirkulerar fallet med varumärket Dove (Unilever) och dess "Campaign for real beauty". Kort och gott handlar (min tolkning) det om att sälja mer tvål OCH att på något sätt både kritisera reklamens skönhetsideal och låta konsumenterna hjälpa sig själva att förändra bilden av "skönhet" - framförallt spegelbilden av sig själv. Bilda dig en egen uppfattning genom att googla, kolla Wikipedia eller kampanjsajten själv.

I kampanjen ingår filmen Evolution, som från början var ett virusinslag (självspridande budskap) bland annat uppladdat på YouTube, en tjänst med gott om verktyg som underlättar för folk att skicka filmen vidare. Något som jag utnyttjar, du kan se filmen här nedanför. Den producerades av reklambyrån Ogilvy i Toronto, Kanada. Filmen vann nyligen Cyber Grand Prix på den stora reklamfestivalen Cannes Lions 2007. Juryn tyckte dessutom att produktionen var så bra så att den också belönades med den stora utmärkelsen Film Grand Prix. Tämligen kontroversiellt eftersom juryn flyttade den till filmkategorin från Corporate Image, läs mer i Advertising Age.

Lätt förenklat så handlar det delvis om "behovet att kritisera skönhetsbegreppet". Något som kampanjorganisationen FlIcka behandlat på ett liknande sätt i Retuschskolan och som Konsumentverket delvis berör i Reklamskolan. Hur jag än vrider och vänder på det, så tycker jag att Evolution är så oändligt mycket bättre. Bara en sån sak som ljudet och musiken. Sååå skickligt.

Men, min huvudpoäng här är att när Dove tar vara på kritikbehovet genom att involvera konsumenterna, så känner jag att Fl!ckas och framförallt Konsumentverkets kampanjer andas uppfostring och enkelriktad information. Dom inbjuder inte till något djupare engagemang. Även om Fl!cka haft vissa inslag åt det hållet, fast mer mot medierna och mindre med dom konsumerande flickorna. Personligt involverande är en ingrediens som Dove hanterar lika skickligt som den Ogilvyproducerade delen av budskapsutformningen. Framförallt har dom totalpejl på kraften och möjligheterna med sociala medier. Jag fick trixa en hel del bara med att fixa fram länkar till Retuschskolan och Reklamskolan, eftersom båda kampanjsajterna är byggda på ett idiotiskt sätt (mindre skickliga byråer). Synd, eftersom dom webbplatserna bland annat är avsedda att fungera som läromedel i skolan.

Låt vara att Dove, på ett internationellt samordnat plan, förfogar över mer resurser. Vilket i och för sig skulle kunna gälla för organisationer som Fl!cka och Konsumentverket. Men när dom två senare kritiserar reklamen och medier (uppenbarligen ungdomstidningar), så kritiserar Dove och Unilever (delvis) sig själva. Med all sannolikhet är det så att Dove trots allt vill sälja sin tvål. Samtidig vill dom också samla in pengar till Doves fond för självkänsla. Bakom kampanjen ligger tydliga mål (mätbara pengar vid specifierade tidpunkter). Strategiska verktyg som oftast saknas eller är luddigt formulerade i samhällsorienterade organisationer.

Det bottnar alltså i behov, mål och kunskaper (om marknadsföring). Min förhoppning är att fler skolor låter sig inspireras av vad den kommersiella sektorn har för strategier och verktyg. I stället för att kritisera och tycka att marknadsföring är fult.

Om en lärare vill sälja matematik (som ämne), kan hon eller han lära sig något av Dove?

Skolan med på Skolgårdspanelen?

[uppdaterad 2007-06-18 med länk till Skolgårdspanelen]
Dagens Media skriver idag att Omnicom pratar med barn. Omnicoms vd Daniel Eriksson berättar om
Skolgårdspanelen som lanserats på en egen nätsida, och undersökningarna är redan igång. Vidare säger Jacob Nordwall, projektledare för Skolgårdspanelen, att dom redan har pratat om reklam, banker, mobiltelefoni och communities. Läs gärna den intressanta notisen i Dagens Media (jag har tyvärr inte hittat någon information från vare sig Omnicom eller OMD som ingår i det nätverket).

Från min sida några snabba reflektioner.

Skolgårdspanelen rimmar väl med varumärkesgurun Martin Lindströms tes i Brandchild om att när det gäller medier är ordningen för barn och ungdomar 1. Online, 2. Skolan, 3. Events och 4. Broadcast. Något jag brukar lyfta fram på mina föreläsningar, tex senast för skolledare hos Rektorsakademien respektive för företagsledare hos IFL.

Vidare, jag undrar om panelerna genomförts med respektive skolas/föräldrars in/samförstånd. Dom flesta skolor är ju inte helt offentliga platser och därför krävs samtycke. Och om Omnigroup nu fått samtycke, vad har i så fall skolorna, dess elever och föräldrar krävt att få i utbyte. En uppenbar sak är ju att få ta del av Omnicoms rapporter. Det är ju ett fantastiskt fint sätt att få professionel hjälp med att lära känna sin målgrupp bättre.

En annan tanke som slår mig är tvärtom. Det vill säga att skolor skulle kunna beställa en Köpcentrumspanel. Där Omnicom leder samtal med exempelvis föräldrar. Om skolor, utbildning och fritid.

Är det någon som har tänkt på det?

Reklamen gör att skolan syns

Det som inte hörs finns inte. Jämför med den gamla filosofiska frågan om fallande träd i skogen. Under skolvalssäsongen känns det som att ingen har kunnat undgå att gymnasieskolor gör reklam. Mest framträdande i form av annonser i tidningar, TV, radio, utomhus och på webben. I snitt har det ringt en journalist i veckan för att intervjua mig om skolornas reklam (och dom har alla hittat mig via Skolmarknad.info).

Ett resultaten är att skolan uppmärksammas av fler än dom direkt berörda eleverna och deras föräldrar. Med andra ord har gymnasieskolan och dess verksamhet kommit fram ur det fördolda. Jämför med hur det var för 10 år sen. Så här års pratade ingen om gymnasiet. Ingen tänkte på skolan. Skolan fanns inte. Utom för den minoritet som dagligen gick i där. Vi har alltså ett positivt biresultat av att gymnasieskolor gör reklam för att medvetandegöra, presentera och positionera sig. Folk ser skolor, funderar på om dom gör bra grejor, ser bra exempel och bryr sig därmed än mer om en av samhällets viktigaste verksamheter.

I och för sig har det uppstått en debatt om det vettiga i att skolor gör reklam. Debatten i sig hjälper till att göra skolan mer synlig. Ett par frågor dominerar. Den första handlar om att skolor kanske lockar elever med prylar, löften, och events som inte har med skolans verksamhet att göra. Den andra rör tankar om huruvida skattepengar skall gå till skolors reklam. Båda frågorna är viktiga. Dessutom är dom enkla att besvara.

Att göra reklam kostar pengar. Det skall ses som en investering. Precis som alla andra investeringar bör dom göras av folk som förstår investeringens art, bakomliggande behov och alternativa åtgärder. Liksom att dom som diskuterar skolreklamen bör ha viss insikt i vad dom pratar om. Om behoven finns, åtgärderna är dom rätta och rimmar med skolans verksamhet samt resultaten blir dom önskade - då blir det bra. Oavsett om pengarna kommer från skatter eller privata investerare.

Världen är inte perfekt. Men vi kan göra den bättre. Ett bra sätt att göra det på är genom att hitta dom goda exemplen (på tex skolreklam), lära oss av dom och göra ännu bättre nästa gång.

Mitt tips till alla debattörer är att prata mer om det som är bra och mindre om det som kanske är dåligt. En journalist frågade mig nyligen om vilken som är Sveriges bästa skolreklam. Och jag blev svaret skyldig. Är det någon som vet?

När lärarna är mediet

Jag håller (äntligen) på att läsa den mycket, mycket, intressanta boken Citizen Marketers: when people are the message. Bland annat för att vi inom några veckor skall konversera kring den i podcasten QritiQ. I flera år har jag följt författarnas, Ben McConnell och Jackie Hubas, blogg och podcast, så för mig är det mesta bekant. Men oj vilken bra genomgång av kraften och resultaten när medborgarna gör marknadsföringen. I kapitel sju "How to Democratize your Business" tar Ben och Jackie upp Discovery Education som ett exempel. Det återväckte en massa tankar.

För det första apropå Fredrik Jeppesens tips om Multimediabyrån för ett par veckor sedan. Jodå, jag håller med om att det finns bra grejor där, men den byrån håller inte hela vägen. Jag har via en väl insatt källa fått höra att Multimediabyrån är på inga sätt lika effektiv som Lektion.se. Det vill säga, Multimediabyrån har kostat en massa pengar (Skolverkets/Myndigheten för Skolutveckling) och har inte på länga vägar attraherat lika många som Lektion.se (jämför min notering). Låt vara att Lektion.se är bredare än Multimediabyrån, men ändå. Dessutom släpar den senare hela tiden efter.

För det andra är Multimediabyrån byggd på traditionellt sätt, dvs en grupp experter (på tekniken) informerar dom som skall lära sig. Vidare antar jag att marknadsföringen, dvs informerandet om Multimediabyråns existens, skett på traditionellt sett med broschyrer, annonser, mässmontrar, etc. Dvs byrån talar om vad dom är.

För det tredje, i fallet Discovery Education som primärt levererar läromedel i form av digitala videor, hade dom bra tjänster men behövde bli mer kända och använda. En av dom ansvariga, Coni Rechner, hade noterat att en del lärare på eget initiativ ordnade seminarier och konferenser kring Discovery Educations produkter. Alltså startade hon Discovery Educators Network (DEN) som ett program för dessa frivilliga missionärer. För att göra en snabb succé kort, inom ett år hade användningen ökat med 114 procent, lärare som var medlemmar i DEN utnyttjade produkterna 2,5 gånger så mycket som icke-medlemmar, lärare hade laddat upp mer än 2000 stycken eget material. Slutligen, skolornas förnyade abonnemang gick upp från 82 till 99 procent. Märk väl, eftersom Multimediabyrån är gratis så drivs dom inte av användningen - och kanske därför inget driv alls...

Det här vara bara en liten reflektion kring ett nytt synsätt som tar till vara kraften, uppfinningsrikedomen och engagemanget hos bland annat lärare som är kunniga, uppkopplade och konversanta. Du kan tjyvkika på dom aktuella sidorna (155-158) via Amazons Online Reader.

Koppla upp skolan

Jag arbetar ju delvis som konsult inom nya elektroniska medier (Sociala medier och Webb 2.0). Det området (se tex weconverse.com) är naturligtvis oerhört intressant också för skolan. Den här bloggen och podcasten Skolsmart är bara ett par exempel på hur jag utnyttjar, berättar om och reflekterar över dom sociala medierna i skolsammanhang. En relevant utveckling inom det området är det som i USA kallas One-to-One, dvs en dator till varje elev. En del huvudmän (skolägare), speciellt på kommunal nivå, verkar ha helt andra tankar. I stället vill dom centralisera och spara genom att erbjuda nedskalade och tråkiga datorer som delas av flera elever (se tex Fredrik Jeppesens inlägg i debatten).

Med mina insikter i möjligheterna är det ibland oerhört frustrerande att möta verkligheten i skolan. T ex på det personliga planet, då personalen i mina barns skola knappt vet hur man mejlar. Men mitt inlägg idag föddes i början av december (hittade det opublicerat först nu) på Stockholms universitet.

Jag har ett mindre uppdrag med att undervisa i bloggande och hjälpa GI-IHR (Institutionen för tillämpad kommunikationsvetenskap på Stockholms universitet) med sin bloggstrategi. I måndags hade jag ett kursmöte med några av studenterna i deras fikarum. På borden runt ikring låg högar med enkäter som en annan grupp studenter förberedde för utskick. Det visade sig att dom höll på med en undersökning åt bokförlaget Natur & Kultur. Närmare bestämt gällde den behovet av pedagogiskt material hos förskolor.

Studenterna berättade att naturligtvis hade dom övervägt att göra en webbenkät, dvs att sköta utfrågningen via Internet. Ett snabbt, billigt och bekvämt sätt att göra undersökningar - som faktiskt fler och fler skolor använder i sitt utvecklingsarbete. (Vi använde webbenkäter i ett par Bromma-skolor.) Men i det här fallet funkade det inte. Förskolepersonalen var helt enkelt inte tillräckligt uppkopplad. Studenterna valde då, mycket klokt, att göra enkäten via fysiska brev för att inte missa data från den personal som inte hade tillgång till Internet.

Så är alltför ofta skolans värld, fast i gammal teknik och arbetsmetod. Idag kan vi dygnet runt få nyheter från hela världen, sköta bankärenden, kolla börskursen, leta priser, kolla kompisarnas reseblogg, kontakta kundtjänsten hos ett företag, få SMS från en bekant och kolla föräldrapenningen hos Försäkringskassan.

När det gäller vad som händer i (för)skolan skall man vara glad om man får ett vecko/månadsbrev då och då. Fast vissa skolor SMS:ar föräldrar (om skolk, men det finns väl trevligare meddelanden som föräldrar vill få). Några skolor använder moderna informationshanteringssystem för elev- och föräldrakontakt (men ofta om rationella saker som betyg, läxor och närvarorapporter). Viss vore det kul, och värdefullt, att få mer - och direkt - information om alla spännande och roliga verksamheter som genomförs varje dag.

En del dagisar lär ha webbkameror så att föräldrarna kan se sina barn. En annan förskola experimenterar med podcasting.

Hjälp mig hitta fler positiva exempel så att jag kan berätta om dom.

Klass 9D, Obetänkt och ovälkommet

Enligt en notis i Dagens media skall Sveriges Television köpa programserien Klass 9D av produktionsbolaget Strix. Meningen är att "bristerna i skolan skall avslöjas". Strix VD, Robert Aschberg, citeras säga att det är en affär som alla andra, "men välgörande".

Jisses?!? Inte beror det stora intresset för dans, musik, matlagning och heminredning på att bristerna i dessa näringar avslöjas. Snarare tvärtom, i TV-kanaler, tidningar och andra massmedier inspireras folk att tycka dom aktiviteterna är roliga, stimulerande och utveckland. I och för sig då och då varvat med ett och annat avslöjande reportage.

Nej, vad vi behöver är dramadokumentärer om allt det bra och lustfyllda som finns i skolan. Eländesrapporteringar råder det ingen brist på. Trist att SvT använder våra licenspengar till att slå in en öppen dörr.

Lär av det gamla glaset

Jag har funderat över en grej och har kommit fram till några svar samt strategiska rekommendationer. Men jag tänkte att ni därute skulle fundera själva en stund. Om ni har tid. Det tar ju tid att tänka. Det kanske är bättre att fortsätta, lite ogenomtänkt, som förut. I samma riktning liksom.

Ni har säkert hört om glaset. Det vill säga hur man kan se på ett glas där vattenytan är i höjd med mitten av glaset. Antingen är glaset halvfullt eller så är det halvtomt. Den positivt lagde säger:" Whow, se där ett halfyllt glas. Tur att det inte är tomt. Vilket tur att vi har glas. Vill jag kan jag fylla på mer. Men jag ska smaka lite först för det ser gott ut." Vad den negativa kan tänkas säga vill jag inte ens skriva. Och det skall ni inte fundera på! Däremot på följande.

I onsdags konstaderade den fackliga tidningen Skolvärlden (Lärarnas Riksförbund) att Löneutvecklingen för svenska lärare bland de sämsta. Det är inte någon nyhet, utan en titt på en OECD-rapport från 2004. Jag vet inte varför dom publicerade artikeln och tänker heller inte fråga. Det finns en annan fråga som är mycket viktigare.

Vad uppnår Skolvärlden med artikeln?

Skillnaden mellan MP3-spelare

Häromdagen fick min son idén att komplettera sin PDA (som kan spela mp3-filer) med en "vanlig" MP3-spelare. När jag frågade varför så tyckte han det var en bra idé att ha med sig den i skolan. Typ när han jobbar med nåt eller när det är tråkigt. Jag sa - lycka till, eftersom jag gissar att skolans pedagoger inte fattar...

Apropå fattar. Har ni hört den om att på förra årets topplistor över barns önskeklappar, så tog en iPod första platsen. På andra plats var det nåt annat och på tredje en mp3-spelare. Där har ni värdet av varumärket iPod (som ägs av Apple). En del svenska skolor har nu börjat förstå värdet av ett varumärke, även om inte alla vilket jag märker när jag föreläser om Skolrelaterad Marknadsföring.

BBC rapporterade häromdagen från en skola där biträdande rektorn tänker ge bort MP3-spelare till 250 studenter om dom klarar sina uppgifter. En poäng, förutom att dom lånar in värdet av varumärket iPod, är att eleverna med iPoddens hjälp kan ta del av lektioner dom missar. Rektorn sägs vara inspirerad av USA och Australien. Han har naturligtvis (sic!) fått hård kritik från olika håll.

Så blir det när man inte fattar...

p.s. Använd din mp3-spelare för att lyssna på mors - milton (det är sonen) och richard (det är jag) snackar. d.s.

Tänk om kunskapande former

För drygt 10 år sedan läste jag en doktorandkurs inom filosofi-programmet på Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet. Mitt kurspapper döpte jag till Känsloskap och företagande, med undertiteln Centio Ergo Vivo (jag känner alltså finns jag). Mitt inledande resonemang var: Känslor, liksom tankar, finns i oss. Tankar kan fästas på papper. Var fästs känslor?

Utgångspunkten var Ongs redogörelse i boken Muntlig och skriftlig kultur. Min grundidé att dom moderna människorna är vad dom är mycket beroende på hur skriften och böckernas värld format dom. Kanske en oundviklig konsekvens när det endast var i bokfrom som tankar/känslor kunde färdas över tid och rum. Men, som vi alla vet har vi sedan många år många andra medieformer att manipulera känslor/tankar med. Även om det var få förunnat att skapa rörliga bilder och ljud när jag skrev kurspapperet. Idag är läget helt annorlunda.

Kanske är det därför många medelålders moderna människor mässar om litteraturkanoner. Det vill säga, dom är rädda för att människan blir annorlunda i en framtid utan böcker. Jag har länge vari t övertygad om att det blir så. Våra barn blir helt annorlunda människor än oss. Det är inget att vara rädd för. Tvärtom det är en möjlighet. Och man kan förvalta den möjligheten som till exempel Anders Carlberg gör i 4-generationsmöten.

Jag skriver det här nu, för att "När Fredrik Lindstrand arbetade som socialsekreterare märkte han att ungdomarna i hans grupper saknade uttrycksmedel för att presentera sin egen värld, på sitt eget sätt". Alltså jobbade han fram en doktorsavhandling på Lärarhögskolan i Stockholm. Den heter Att göra skillnad: Representation, identitet och lärande i ungdomars arbete och berättande med film och presenterades nyligen i Skolporten (där jag tagit citaten).

Fredrik fann bland annat att "En viktigt del av avhandlingen handlar om att koppla form till ett innehåll – eleverna förmedlar ju sin syn på världen genom sina bilder. Avhandlingen kan bidra med en bild av potentialen i ett reflekterande arbete, vad som händer när vi ger det en form".

Vad har detta då med marknadsföring att göra? Musik är ett av marknadsförarnas främsta vapen (men det är ett biämne i skolan). TV-reklam ersätts av virusvideo på webben (som stängs ute genom brandväggar i skolan). Sociala medier med bild, ljud och video är senaste grejen i den kommersiella världen (skolan fokuserar e-mobbing).

Lärare röstar under tiden om lämpliga verk i en svensk litteraturkanon.

Heja Fredrik, du formar framtidens lärare.