Om sponsringspolicy för skolan

Jag noterade för några veckor sedan att det numera fanns en vägledning för sponsring i skolan. Sedan dess har jag läst igenom de fyra sidorna och tänkt till lite.

Enligt vägledningen är dess syfte "att ge skolhuvudmän och skolledare ett underlag för att utarbeta en lokal policy för sponsring inom skol-, förskole- och fritidshemsverksamhet och ett hjälpmedel för bedömning av sponsringserbjudanden." Det verkar den göra, med reservation för att det är svårt att se hur den senare målsättningen uppfylls. Vägledningen är dessutom bra för dom som är intresserade av att sponsra skolan.

Jag antar att huvudorsaken till att sponsring blivit intressant för skolor är att samhällets allmänna resurser kort och gott inte räcker för att uppfylla vare sig skollagarnas eller enskilda skolors målsättning. Med andra ord innebär det att skolor blir allt mer beroende av andra finansieringsformer, som till exempel sponsring, än de offentliga. Att utomstående sedan länge varit intresserade av att påverka skolor och dess elever, genom till exempel sponsring, är något jag snarare konstaterar än antar.

Vägledningen ger en utmärkt beskrivning av problematiken och listar många av de frågeställningar som man måste fundera på. Det gäller aspekter för både enskilda skolor och sponsorer som vill samarbeta med skolor. Men det är ett fånigt krav att sponsorn generellt inte skall uppmuntra eller påverka eleverna att köpa sponsorns produkter. Enbart visningen av en logotyp kommer påverka dom som ser den.

Precis som vägledningen säger ör det oklart vad som skiljer sponsring från andra samarbetsformer. Ett företag eller en offentlig myndighet som erbjuder PRAO-platser skall knappast kallas för sponsor. I praktiken är det alltså mycket svårt att avgöra vad som är sponsring och därmed vad policyn handlar om. Samtidigt är det tråkigt att dom som står bakom vägledningen använder begreppet "marknadsföra" lite slarvigt, dvs synonymt med reklam. Både att sponsra och att marknadsundersöka är marknadsföring. Kommersiella företag utnyttjar dessutom allt mer kommunikationsformen produkplacering, exempelvis i spelfilmer och tvåloperor, utan att alltid kalla det sponsring.

Vidare har vägledningen en betoning på kommersiell sponsring. Med tanke på de allt mer omfattande organiserade formerna för mer idéell påverkan (från exempelvis fackförbund, politiska och kommersiella intresseorganisationer) så hade det varit bra om dessa hade lyfts fram tydligare. Nu nämns bara stiftelserna Friends och Mentor.

Tyvärr verkar det som att skriften framförallt är tillägnad skolor med kommunala huvudmän. Åtminstone kan jag inte tolka det annorlunda när kravet på offentlig upphandling förs fram vid upprepade tillfällen, att kommunallagen gäller när skolan utarbetar en policy och att diskussionen sker i ett kommunalt perspektiv. Det är ju knappast kommunen som skall sponsras, utan i decentraliseringens anda borde den enskilda skolan vara i fokus. Dessutom missar vägledningen att informera om att Lagen Om Offentlig Upphandling (LOU 1992:1528) tillåter direktupphandling, dvs utan formellt anbudsförfarande, vid ett "lågt belopp". Praxis verkar vara ett basbelopp (knappt 40 000 kronor) för varor och minst två basbelopp för tjänster. Förenklade upphandlingsförfaranden är också möjliga under så kallade tröskelvärden (1 miljon kronor och uppåt beroende på vad som upphandlas).

När det gäller storleken på de extra intäkter som sponsring kan ge är följande formulering (sidan 2) oklar, och därmed öppen för tolkning. "Den offentliga verksamheten skall huvudsakligen finansieras med skatter. Finansiering av verksamhet med hjälp av sponsormedel får därför endast utgöra ett mindre komplement till samhällets finansiering." Till att börja med undrar jag om friskolor utgör en "offentlig verksamhet"? Dessutom kan man fråga sig hur stort "ett mindre komplement" får vara? Ett tredje frågetecken är kravet på att sponsormedel inte får ingå i "ordinarie budget". Finns det icke ordinära budgetar?

Det finns ändå många saker jag uppskattar i vägledningen. För det första rådet om att det skall framgå vem avsändaren av material och aktiviteter är. I och för sig öppnar det upp för en mer påtagligt påverkan (avsändaren syns), men samtidigt erbjuder det en väg ut ur den omfattande dolda påverkan som sedan länge skett i skolorna. Det gäller framförallt alla organisationer som fungerar som en täckmantel för de egentliga intressenterna.

En annan bra sak är förtydligandet av den enskilda skolans värde för samarbetspartners. Exempel på det som vägledningen tar upp (sid 2) är pedagogisk kompetens, lokaler och utrustning. Jag lägger gärna till arbetskraft och kunskap. Det senare inrymmer både sådan kunskap som skolan lär ut, den som skolan har om sin verksamhet och den som skapas i det dagliga arbetet. En tredje värdefull ingridiens är förslaget till lämpligt innehåll i ett sponsoravtal.

Vi går mot en spännande framtid och jag hoppas verkligen att varje skola har tid och möjlighet att arbeta fram sin egna sponsrings-, eller kanske bättre, samarbetspolicy. Ett arbete som borde inledas med en kollegial diskussion kring tre frågor.

1. Vad är det för externa samarbeten som redan idag pågår utan att skolan riktigt identifierat och reflekterat över dom?
2. Vad har skolan som är värdefullt för potentiella samarbetspartners?
3. Vilka är dom partners som kan ha nytta av ett samarbete med skolan?

Skrivet av rgatarski kl 16:34