Jag råkar ramla in på TV4 chatt (som förberedelse för en helt annat chatt jag skall moderera den 29 juni). Hos TV4 var det bandet H.E.A.T. som svarade på frågor. H.E.A.T. bildades 2007 och blev hyfsat riksbekanta när dom var med i Melodifestivalen. En skola som uppmärksammade det är Rytmus musikergymnasiet, som på sin hemsida skriver:

“Grattis även till Kenny, Dave, Eric, Jona, Jimmy och Crash i bandet H.E.A.T. De är gamla rytmuselever som bildade bandet under sin skoltid”.

Så lång gott och väl. Men på chatten dyker frågan “VAd har ni för musikalisk skolning?” upp, och H.E.A.T. svarar: “Illa vi gick på musigymnasiet Rytmus i stockholm”. Vad säger vi om det? För egen del slängde jag direkt iväg en fråga om dom menade allvar eller skojade (för tonen är rätt ironisk). Tyvärr stängde chatten ner, så vi får kanske aldrig veta…

[Uppdatering 14:50 som stina påpekar så var det kanske en felskrivning. Tänk om dom menade "Alla vi gick på musikgymnasiet Rytmus i stockholm". Det är ju en konst att chatta snabbt och rätt. Så det är nog en positiv grej i alla fall, liksom ett sving för rättstavningens väktare :-]

[Uppdatering 16:35 Nu vet vi, basisten Jimmy Jay klargör att "Rytmus är en skitbra skola". Imponerad jag är (även om jag fusktipsade bandet via mejl]

Men den här formen av ryktesspridning, eller Word of Mouth, är ett exempel på en del i varumärkesbyggandet som tyvärr ofta får stå tillbaka för annonser, broschyrer och annan form av traditionell reklam.

Stockholm Stad har en vision om “En skola i världsklass 2030”. Staden menar att Stockholms skolor i många fall är i världsklass redan nu. Och jag är benägen att hålla med, även om det finns gott om utrymme för förbättringar.

Staden ger ut en tidning som heter “Lära Stockholm”. Den finns i princip inte på webben, utan distribueras till dom 16 000 medarbetarna inom Utbildningsförvaltningen och ett gäng andra läsare. (Dock kan man sedan i år ladda ner några nummer via länken http://www.stockholm.se/OmStockholm/Forvaltningar-och-bolag/Fackforvaltningar/Utbildningsforvaltningen/Press-och-trycksaker/Tidningen-Lara-Stockholm/)

Innehållet är fantastiskt bra. I senaste numret (direklänk till pdf-varianten) finns bland annat en härligt stimulerande artikel om slöjdläraren, nej KANONKVINNAN, Riitta Oja-Löfqvist. Alla som läser den kommer med all sannolikhet få en mycket positivare bild av Stockholms skolor, och vad som sker innanför tegelväggarna varje (skol)dag. (Inte ett ord om att hon finns i Facebook, där jag nu ber att få bli hennes vän).

Kanske du blir sugen på att läsa artikeln om hennes arbete, och resten av tidningen. Men jag vet att chansen är liten att du tar stegen ladda ner (vänta), bläddra fram (suck) och läsa. Plus att du blir säkert besviken över att inte kunna kommentera, ge tummen upp och dela vidare. Jämför mitt färska inlägg i weconverse om Phun, ett fenomen som sprider sig som en löpeld över hela världen utan att ett enda träd får sätta livet till.

På sidan 20 i senaste numret av Lära Stockholm intervjuas Håkan Edman, som är chef för Stockholm stads grundskolor. Han lär säga:

“Med utgångspunkt i barnens, men också varje skolas egen utvecklingsprocess, ska skolorna skapa positivt laddade varumärken”.

Lära Stockholms chefredaktör Agnetha Styrwoldt-Alfheim är också kommunikationschef på förvaltningen. Men vem har ansvar för att ledningen leder genom att försöka gå före? Skoltidningar på webben är ju direkt ingen nyhet. Och barnen gör garanterat mer på webben än i skolan (eller kombinerar dom sysselsättningarna i Webbstjärnan, ursäkta pluggen ;).

Jag gör mitt och tjatar vidare på dom som jobbar i förvaltningen. Du gör som du vill. Det går att bland annat att kommentera här, retweeta mitt kvitter om det här inlägget, eller mejla agnetha.styrwoldt-alfheim@utbildning.stockholm.se

På kort sikt skall jag nu tillfälligt lämna National College for School Leadership och glida ner till Nottinghams centrum. I morgon bitti möter jag ett hundratal brittiska pedagoger som är oerhört på – i världsklass!

[Transparensnot 2009-06-15 kl 09.4o: Ber om ursäkt, men jag glömde påpeka att jag har som konsult fått ge några råd till Stockholms stads utbildningsförvaltning; att jag coachar dess utbildningsdirektör i sociala medier; samt att jag tidigare sagt till dom att LÄRA borde finnas i webbfomat].

När jag för snart 10 år sedan började mig närma skolan i ett marknadsföringsperspektiv såg jag utbildning som en ingrediens i marknadsföringen av Sverige. Inspirerad av att det då var Nya Zeeland som verkade locka pedagoger och skolutvecklare i hela världen tänkte jag att den platsen skulle Sverige ta. Det vill säga genom att göra spännande och världsunika grejor i vårt land skulle folk få en utökad insikt i att det finns mer bra saker än IKEA, Volvo och sportförmågor i vårt avlånga land. Dessutom skulle vi belägga hotell, restauranger och få bättre fart på besöksnäringen i stort. Förutom alla spännande kontakter inom världens intressantaste utvecklingsområde – barn och ungdomar.

Men än så länge har vi inte lyckats så bra. I stället blev det Finland som knyckte uppmärksamheten.

Och nu kanske det blir Norge som tar över. BBC rapporterade i Valborgshelgen om att där satsar man minsann på att förse 6 000 elever i Nord-Trondelag med egna bärbara datorer, som dessutom får användas under examinationstillfällena.

Regeringens förslag till en ny gymnasieskola ger förhoppningsvis inget eko utanför våra gränser.

Vi måste i stället kreera omdanande idéer och lyfta fram alla spännande och nya grejor som faktiskt sker även här.

Förslag?

Apropå att Sydsvenskan idag publicerar “När ska skolan koppla?” vill jag påpeka att många skolor faktiskt kopplat. Artikeln lyfter fram den svenska skolans oförmåga att möta den digitala kunskapsutvecklingen. Men vi ska inte blanda ihop institutionen “den svenska skolan” med enskilda skolenheter. Sydsvenskans Dan Hallemar intervjuar IKT-pedagogen Jonas Hällebrand, som ju verkar i den uppkopplade Gunneboskolan. Han pekar också på att Staffanstorp har bestämt sig för en-till-en. Följa gärna Jonas i hans utmärkta blogg En IKT-pedagogs funderingar, eller hans kvitter via @joha88. Hallemar skriver även om mina tankar, om än inte speciellt mycket:

“Medieutvecklaren Richard Gatiarski, som föreläser om mötet mellan skolan och den digitala tekniken, talar om en alarmerande liten del av skolorna som har förstått den här utmaningen. Skolornas svar är inte sällan att sätta upp filter på de datorer som finns på skolan, för att skydda de unga på det sättet. [deras felstavning]”

Det stämmer förvisso. Liksom att ledande politikers och policymakares attityder till situationen verkar förespråka en skyddad verkstad genom tekniska hinder. Fast läget på den fronten är värre i Storbritannien. Min oro idag är dock betydligt mindre än för ett par år sedan. Numera vet jag att det finns tiotusentals svenska lärare och skolledare som har förstått och prövar nya vägar. Låt oss lyfta fram dom och likt skickliga marknadsförare kommunicera ut det som är bra, och jobba i tysthet med att bättra på det som inte är så bra. På det området har även lärarfacken en hel del att lära.

I morse höll jag en key note om mötet mellan sociala medier och det mobila Internet för finska annonsörer och medieutvecklare. Seminariet, som hette Substanssi, arrangerades av den finska TV/Webb-kanalen Sub. En av föreläsarna var Gemma Newland som berättade om “Branded content”. Jag hann bara lyssna på delar av det hon sa, och det enda jag tänkte på var: “tänk om skolor kunde fatta hur starka varumärken jobbar med gamla OCH nya medier”.

Eftersom repetition är kunskapens moder säger jag återigen till skolfolket. Knyck pedagogiska idéer av marknadsförarna. För dom har kopplat och är på hugget och satsar enormt.

Till sist, en liten förannonsering. Sydsvenskan lyfter också fram antropologen Katarina Graffman och det hon kallar “generationen noll koll”. Vi bollar just nu en spännande idé, och tillsammans med varumärkesexperten Kaj Runelund utvecklar en annan. Innan vi kan berätta mer (snart hoppas jag), kan du kika på Katarinas föreläsning på Daytona Sessions 2, om bla noll koll.

Man kan försöka ladda sitt varumärke med reklam och påkostade annonser. Ett annat alternativ är att bygga sitt varumärke genom att göra bra saker och se till att berätta om det på olika sätt. Gör man riktigt bra grejor behöver man inte alltid berätta om det, andra gör det åt en.

Bloggen/sajten Datorn i skolan publicerar Lista över svenska en-till-en skolor. Där finner vi en förteckning av skolor som alltså ser till att det finns en dator till varje elev (one-to-one på engelska). Jag vet vare sig vem som står bakom sajten (hittar ingen information om det) eller när listan uppdaterades senast (finns ingen datumangivelse). I skrivande stund finns det nära 30 skolor listade. Om man vill så går det bra att mejla/kommentera in tips på fler en-till-en skolor, vilket många redan gjort.

Stockholm Stad, där jag bor och verkar för att förbättra starten i livet för barn och ungdomar, har lanserat “Visionen en skola i världsklass”. En googling på “Stockholm skola världsklass” ger snabbt intrycket av att det mest är snack och lite verkstad. Skolborgarrådsbloggaren Lotta Edholm levererar en hel del inlägg som visar på verkstaden. Men det räcker knappast.

I den nämnda listan återfinns bara en skola i Stockholm. Det är “Kunskapsskolan Kista/Globen” . En snabbkoll ger vid handen att Kistaskolan inte har nåt om den saken på sin webbplats, men Kunskapsgymnasiet Globen citerar elevernas egna kännetecken att “alla elever har tillgång till en egen dator”.

Å andra sidan är det skolor från en hel del av kranskommunerna som börjat med en-till-en. Starkast lyser nog Nacka, som till och med driver bloggen 1:1 En elev, en dator. Där kan man vara med i satsningen och konstatera att det finns åtta skolor med på deras egna lista.

Finns det verkligen inga fler (i Stockholm ;)? Hjälp till genom att informera listan. Och naturligtvis driva på så att fler skolor fattar poängen. Själv tycker jag en-till-en är ett viktigare kriterium än “behöriga lärare”.

Det här har absolut ingenting med skolrelaterad marknadsföring att göra (tror jag). Men jag kan inte motstå det inre tvånget att tipsa om Daniel Everetts föreläsning Endangered Languages, Lost Knowledge and the Future. Han levererade det för ett par veckor sedan på Seminars About Long Term Thinking. Arrangören The Long Now Foundation producerar poddradiokanalen SALT med alla seminarier, vilken jag naturligtvis prenumererar på.

Alla ni som är intresserade av språk, muntligt-skriftlig kultur, det utvidgade textbegreppet, etc - jag kan lova att Everetts en och en halv timmes berättelse om sin långa tid med Pirahã-folket i Amazonas är sanslöst tankeväckande. För er som dessutom jobbar som lärare och har elever som kan engelska hyfsat borde föreläsningen innehålla diskussionsunderlag för massorav läroplanstimmar. Ämnet spelar ingen roll. Låt ungdomarna lyssna och släpp loss deras tankar i en kreativ konversation. Vad sägs om en kultur utan vare sig matematik, höger/vänster eller tro om framtiden? Låter kanske sjukt, rentav omstörtande (rent vetenskapligt). Dessutom får alla vi tonårsföräldrar en möjlig förklaring till varför tonåringar (mest grabbar tror jag) bara mumlar. Åtminstone är det vad jag tänkte när jag hörde smakprovet nedan:

Ramlar via GoodOld in på Esloved.se, en sajt där ungdomar kan diskutera och föreslå idéer som gör Eslöv till en ännu bättre kommun och stad att bo i. Observera att hela klabbet ligger utanför Eslöv kommuns webbplats. En snabbtitt på kommunsidan ger ett kanske funktionellt men tråkigt och fyrkantigt intryck. Förmodligen byggt med en plattform som är rätt begränsad (läs webb 1.0).

Jag har inte kollat med GoodOld, men tror inte det är frågan om det värsta dyra projektet. Snarare tvärtom. Webbplatsen är byggd Drupal, ett publiceringssystem som bygger på öppen källkod och finns översatt till svenska. Joomla är ett liknande alternativ och jag tror att det hela skulle kunna gå att bygga även i det enklare systemet WordPress. I alla dom plattformarna får man den sociala mediefunktionaliteten på köpet (även om verktygen liksom är gratis). Sen krävs det naturligtvis duktiga formgivare och utvecklare som förstår sig på ungdomars intressen, språk och kultur.

Esloved.se lanserades bara för ett par dagar sedan, så det är för tidigt att avgöra om det hela är en succé. Men jag tror det. Inte minst för att en massa kommungubbar och gummor lär får upp ögonen för hur man kan tänka på nya sätt. Och naturligtvis hoppas jag att många skolor kommer knycka idén. Ut med förslagslådan och elevrådsmöten. In med ett typ skolLOVEd.nu. Om inte annat läcker det in skolgrejor via Esloved. Kolla bara, på andraplats bland dom populäraste tipsen ligger just nu Läxhjälp!

För några veckor sedan publicerade jag i weconverse inlägget Twitter is IM for grownups [updated]. Min poäng var, och är, att en god sak med att pedagoger, skolledare och andra vuxna genom mikrobloggande lär sig förstå vad barn och ungdomar gör när dom chattar, messar och står på. Dessutom kan man vinna respekt hos ungdomarna som brukar säga “du fattar ju ingenting av vad vi gör”. Den som twittrat ett tag fattar i alla fal lite.

Många lärare verkar ganska snabbt få idén att dela med sig insikterna om hur läckert Twitter är genom att få kidsen att börja twittra. Inget fel i det, men en liten varning är på plats. Det kan vara lite naivt att frälsa barnen med mikrobloggande. Med all respekt, stanna upp ett tag och fundera. Tror du att Twitter tillför nåt som som dom inte redan vet eller kan? Om du på 50 sekunder raskt kan förklara fördelarna med Twitter jämfört med MSN och Meebo, då är du troligen på den säkra sidan. Jag säger “troligen”, för jag vet ju inte vilka IM just de barn och ungdomar du har att göra med använder.

Nyligen fladdrade det förbi ett kvitter från någon som hävdade att kidsen tycker Twitter är alldeles för begränsat. Tyvärr hittar jag inte den grejen, men lite annat. Paul Bradshaw påpekar att kidsen använder inte Twitter för det är ett publikt spejs. Dom vill hålla sig där dom själva är, utan vuxna. Enligt Nielsen Online är åldersgruppen 2-17 en minoritet (3,6 %) bland twittrarna. Det är 25-34 (19,6 %) och 35-49 (41,7%) som är dom mest aktiva på Twitter. Stefan Ronge delar med sig av sina färska och  nyvunna erfarenheter när det gäller vuxna, respektive ungas användande av sociala medier:

“Som ett experiment använde vi hashtaggen #rdb09 på Twitter och andra webbtjänster. Europeiskas representanter på plats gick runt och informerade om Twitter-hashtaggen, Youtube-, Bloggy- och Flickr-taggar för evenemanget. Det visar sig snabbt att väldigt få använder Flickr. Och nästan ingen kände överhuvudtaget till Twitter (eller Bloggy)”.

Ronge Kommunikations marknadsföringsinsats gällde ett event åt Resdagboken för tusentals ungdomar i Thailand (merparten svenskar). Värdefulla insikter för den skola som tänkt marknadsföra sig i sociala medier.

Förr i världen tyckte vuxna att det var viktigt att lära unga människor saker som dom inte kände till. Jag tycker det är viktigt att vuxna lär sig det som ungdomar redan vet. Först då vet vi vad dom inte vet och kanske kan ha nytta av att lära sig. Sen är det en annan femma att ungdomarna kan göra livet lättare för vuxna genom att twittra till dom.

[Uppdatering 2009-04-05] Passande nog twittrar @perfal till mig (@weconverse) tipsed Twenty-One Interesting Ways* to use Twitter in the Classroom och något senare snappar jag via @digicmb (som jag följer) upp en ReTweet från @Mashable som i sin tur  pekar på sajten BestCollegesOnline och inlägget Top 100 Tools for the Twittering Teacher. Förhoppningsvis kan du som inte redan Twittrar ana värdet. Men poletten trillar nog inte ner förrän du börjar själv. Som jag säger i min guide, börja först och lär dig sen.

The Guardian skriver om ett förslag i Storbritannien som handlar om att göra om kursplanen för primary school (upp till 11-årsåldern). Artikeln, som heter “Pupils to study Twitter and blogs in primary schools shake-up”, bygger på ett första utkast av den nya planen .Bakom förslaget ligger Sir Jim Rose, fd chef för Ofsted (the Office for Standards in Education, Children’s Services and Skills).  Kursplanen skall vara klar om en månad och lär handla om att de nuvarande fristående 13 ämnesområden ersätts av sex kärnområden. Och högt upp på listan över viktiga kunskaper står det:

“Barn som lämnar F-3 skall vara bekanta med bloggar, poddsändningar, Wikipedia och Twitter som informationskällor och olika kommunikationsformer [min översättning]”.

Med andra ord ligger de föreslagna förändringarna helt i linje med Webbstjärnans utveckling. Nästa läsår utvidgas nämligen hela tävlingen och erbjudandet till att omfatta alla årskurser i svenska grund- och gymnasieskolor. Nu behövs det bara att svenska skolutvecklare gör som Sveriges Television (som följer BBC:s fotspår i anpassningen till den nya mediala världen).

Vi människor älskar att kommunicera. Precis som myten om att eskimåer har en massa ord för olika former av snö, så finns det mängder av ord för mellanmänskligt tankeutbyte. Uttryck som snacka, skvallra, skriva, chatta, tala, agitera och i det här fallet tipsa. Bakom begreppet “Sociala medier” ligger bland annat insikten att socialt samspel till stor del sker genom kommunikation. Eller som jag föredrar att kalla det – “konversation”. Och webb 2.0 speglar det nya sättet att se på webben, ett nät för social konversation.

Då är det ledsamt att konstatera att skolan i mångt och mycket är fast i det gamla. Ibland inte ens webb 1.0, utan det tryckta ordet. Som tidningen Datorn i Utbildningen (DiU). DiU har numera tycker jag ett väldigt bra innehåll. En redaktion jobbar med att samla in material som blir artiklar som trycks i tidningen. Ibland långt efter att innehållet skrivits, och ännu längre efter det som artikeln handlar om skett. I senaste numret läste jag en jätteinspirerad artikel som heter “Mattetipspromenad och Europas kyrkor i mobilen”, signerad Mats Larsnäs, IT-pedagog, Fjärås-Gällinge pedagogiska enhet, Kungsbacka Kommun och Per Jönsson Professor i tillämpad Matematik, Malmö högskola.

Tack och lov har DiU valt att också publicera artikeln på webben, naturligtvis enligt det gamla tänket utan länkar. Jo, förresten, det finns länkar till annonsörerna i högerkolumnen. Men inte till exempelvis verktyget Mobilestudy som Mats och Per använt. (Min artikel om “BETT sett med marknadsföringsögon” i DiU nr 1-09 finns inte på webben, men jag skall strax komplettera mitt inlägg från BETT med min manustext till DiU).

Allt detta som en liten bakgrund när jag för en liten stund sedan fick @larmats som följare till mitt Twitter-konto @weconverse. Som du kan se här i bilden intill (från min Tweetdeck) följde jag omedelbart tillbaks larmats, och påpekade att han borde tala om vem han är. Något som han nästan direkt (efter sex minuter) replikerade typ fixat. Mats första tweet var ett tips om Cooltoolsforschools. Några minuter senare twittrade han:

Kul att twitter fungerar skapade konto med ett tips på för 14 minuter sedan så har alice_cecilia bloggat om det på cecilas omvärld KUL!!

En knapp timme senare har jag kollat Cooltoolsforschools (som verkligen är cool) och skrivit det du just läser. Och om en minut har jag twittrat till larmats om det.

Så, släpp trycksakerna och deltag i tipskonversationen. Om du undrar vad Twitter och andra mikrobloggar är så kan du kika i min guide om dom sakerna. Jag säger som Mats, det är KUL! och lägger till – samt nyttigt.